Okej nu ska vi vara lite... Hmm depp? Poetiska? Djupa? Jag venne uttråkade kanske?

Hittat lite gamla texter i alla fall som jag tänkte jag kunde dela med mig utav för ALLA mina (inga) läsare!

Vatten eller jord, himmel eller mark, lätt eller svårt, här eller där, hit eller dit, ljust eller mörkt, hårt eller mjukt, nu eller aldrig, så kommer jag älska dej utav hela mitt hjärta. Om jag skulle skära ut mitt hjärta och ge det till dej skulle det fortfarande slå, för dej! Du är det viktigaste i mitt liv och det kommer du vara nu och för alltid, du är vackrare än den finaste rosen. Du är värd mer än alla pengar i världen. Och du är min... Vilket jag inte för hela mitt liv kan förstå....

Kan man ändra på sig?
Göra saker annorlunda än vad man tidigare gjort?
Kan man göra saker ogjort?
Kan man få förlåtelse till hundra procent?
Kan man förlåta någon som sårat en så att man har skador för resten av livet?
Kan såren på armarna någonsin läka?
Kan ärren blekna och till slut försvinna?
Kan man förändra sitt liv till något bra?
Kan man vakna upp med ett leende på läpparna trots allt som hänt i det förflutna?
Kan man någonsin bli lycklig och glömma det som har hänt..?

I have lost my best friend
For a boy
And that is the most stupid thing I have ever done
That night when I made you go with me
That was the worst night in my life.
Even that you say it is forgot
It does never goes away

Det röda som kom från hennes arm var det enda som gjorde så att hon visste att alltihop var en dröm...

När man drömmer så har man ju ingen känsel, och det har hon inte. När det silvriga stålet skars in, då känner hon inte något, inte ett enda. Och när det röda rinner, kommer ut från hennes arm. Då ryser hon bara. Av välbehag, över att veta att allt är dröm. Att hennes liv verkligen inte är så jävla kasst som i hennes dröm.
Men hon väntar på att få vakna upp för hon hatar denna dröm, som hon varit i så jävla länge.