Nu är det några dagar sedan jag skrev ett inlägg. Så nu kände jag att det var dags för ett.

Igår var jag och Sarah nere i Göteborg för att söka praktikplats. Och det gick ungefär... Lika bra som en bajshög! De allra flesta affärer vill tar ju inte emot praktikanter pga att de har haft problem med stölder av praktikanter. TACK säger jag bara till de som snott saker! Tack för att ni förstör för andra!!! -.-

Aja jag försökte på The Studio, "Modell för en dag" där de tog mitt namn och nummer. Troligheten att de ringer är ju inte så stor, tyvärr. Men vad ska man göra, i värsta fall måste man ju be Linda om en praoplats. Eller ifall man letar runt här i Trollhättan, vilket inte alls låter lockande-.-

Dagens älska: att duscha

Dagen hata: röksug!

Vem tror ni var otroligt chockad denna morgon? Jo det var jag! Det är snö ute TROTS DET kom bussen I tid! WOW!!!

Hade dock lite problem med mig själv på bussen...

Jag jagade upp mig själv hela bussresan! Först så gick jag loss på att det var en kille som satte sig längst fram i bussen (han skulle nog betala med SMS-biljett) men han gick på bussen först, och sätter sig där bredvid busschaufören MED sin väska hängande mitt i vägen för andra som skulle gå på bussen. Vilket jag jagade upp mig själv på...

Andra saken var att när jag satt och kollade runt i bussen gick jag loss på att det var så fula ungar på bussen   

Tredje grejen jag gick loss på var att det fanns två tjejer som hade långt hår! :S

Ibland förstår jag mig inte på mig själv...

Dagens Älska- Stylist lektionerna som börjar imorgon! EXTREM MAKE-UP!

Dagens Hata- Att folk inte kan respektera sin skola! Seriöst är det inte roliare att få nya fina saker istället för att behöva ersätta gamla förstörda prylar?? Eller hur jävla svårt är det att slänga sitt skräp i en papperskorg som står en meter bort? Till och med jag kan gå och slänga det där istället för på golvet. Och jag är LAT!  

Som ni alla kanske redan har märkt så snöar det ute. För er kanske det är "ah lite tråkigt, men gud vad fint det är" eller något liknande. För mig är det "Jag hatar mitt liv, jag tänker rymma iväg till miami, jag tänker hoppa framför ett tåg" eller något i den stilen. Snö är min största fiende. Inte bara för att bussar är sena osv, utan för att det är äckligt med snö, det är kallt, halt VIDRIGT helt enkelt. Snö är liksom bara det värsta som finns i min värld. Jag föredrar hellre regn, orkan, översvämningar, oc sånna saker framför SNÖ!

"Jag ser det snöa, jag ser det snöa, det var ju förjävligt jag hatar mitt liv" så går min fina sång, och jag tänker tjata på min mamma att vi ska flytta ifrån detta kalla sunkiga land kallat Sverige. Det finns inget här som kan hålla mig kvar. Visst mina vänner, men vafan man träffar nya, dessutom kan de komma och hälsa på mig, och vi har ju liksom Facebook, så det är ju chill.

Allt verkligen för att slippa detta... Jag mår seriöst talat psykiskt dåligt när det snöar ute. Mitt mående skjunker till en nivå som går under djävulens hem... Så är det, och det är ju egentligen jävligt tragiskt. För annars hade mitt liv varit rätt så lugnt.. Eller kanske inte men... Det hade i alla fall varit bättre.

Skit samma (just nu iaf)

Dagen älska- ...

Dagens hata- Nr1: Busschauförer som kör som jävla dårar! Som gasar på och sedan tvärnitar! Fy i helvete säger jag bara!!!!!!

Nr2 SNÖ!!!!!!!!!!!

Glömde bort dagens Älska och Hata. Fan var det låter som en RIX FM sak, ni vet Hissa eller Dissa.

Men aja

Dagens Älska- Att få sova ut ordentligt, och att folk inte kommer och stör en...

Dagens Hata- CIGARETTER!!!!! Fy fan för dessa små jävla cancerpinnar!

Godmorgon!

Klockan är 15.17 och jag vaknade för typ tio minuter sen. HÄRLIGT! Kan väl bero på att jag var så sjukt jävla röksugen igår kväll (hela dagen) att jag tog cykeln och cykla iväg till MÅG för att köpa cigg! OTROLIGT!

Och igår upptäckte jag även att jag har fan fett lite med kompisar :o Riktiga kompisar alltså. Är ju för fan bara omringad av falska vänner. Tror fan inte att det finns några riktiga människor någonstans i världen. Inte för att man själv är helt perfekt.. Så antar att man bara måste lära sig att leva med det. Har ju redan klarat av 16 år med detta. Otroligt nog! Vilket man inte riktigt trodde (inte jag i alla fall) förra året... Världen kan ju fan aldrig ha varit "ärlig" den måste ju för fan alltid ha varitt falsk, menar tänkt när (om man nu skulle vara en av dom som tror på detta) Eva och Adam "levde" så blev ju Eva lurad av den FALSKA ormen till att ta äpplet.

Och tänk sen äppelträdet som står där och ser helt oskyldigt ut, men egentligen innebär en massa ondska...

Fan detta med gud sen! DAMN det är ju bara för att man ska ha någon att skylla alla sina misstag på! Fatta att världen är falsk ÖVERALLT!!!

Fy fan...

Jag ska snart boka tid hos frisören, så att jag kan färga håret rött. Måste bara veta ifall mamma vill betala åt mig eller ifall att man måste betala själv. Dock vill jag färga håret innan skolan börjar igen, men eftersom jag inte har några pengar förutom mina 150 kr i veckan som går till en annan massa skit. Så då måste jag spara pengar och då kommer jag kunna färga håret om typ.... Ett halvår....

I alla fall. Ska börja med en ny grej här.

Älska och Hata xP

Dagens Älska: Busschauförer som inte kör först man har satt sig ner. Och som hälsar när man går på bussen. THAT IS WHAT MAKES MY DAY!!!

Dagen Hata: Att gå upp tidigt...

To late.

Hur vet man att man förtjänar att leva? När man hela livet fått höra motsatsen, när man aldrig fått höra att man duger till något, fått höra att man borde gå och dö?

Nadja stod med tårna utanför kanten, hon var beredd, beredd på att falla framåt, men hon stod kvar ändå och tittade ner på den mörka vattenytan, här uppifrån såg den nästan svart ut. Det var väldigt långt ner, längre än hon hade trott. Men det spelade ingen roll på det sättet skulle det inte bli något misslyckande. Som allt annat hon misslyckat med.
Hon kunde fortfarande höra orden som ropades efter henne när hon sprang ut på skolgården med tårarna rinnande, sprang för att komma undan klasskompisarna som jagade henne. De ropade saker som missfoster, cp-barn, lebb och hora efter henne, och jagade henne för att slå henne. Hon snubblade och trillade framåt med ansiktet i backen, hon kände bara lite av smärtan när hon skrapade upp hela ansiktet, men rädslan över att de skulle komma var större. De hann ifatt henne och började sparka på henne, kallade henne saker. Sen hörde hon en röst som sa åt de att sluta, dem sprang iväg och lät henne ligga kvar ensam, läraren som sagt åt de att sluta, lyfte upp henne och stödde henne när de gick till skolsyster.
“Hon har ramlat och slagit i ansiktet” hörde hon henne säga till skolsköterskan. På något sätt kände Nadja på sig att läraren inte skulle berätta att hon hittat Nadja när en massa ungar sparkade på henne. Det hade hänt förut och lärarna hade aldrig gjort något åt saken. Eller jo en gång när hennes mamma hade ringde till skolan efter att Nadja kommit hem med en blåtira olyckligtvis en av de kvällarna mamma som mamma hade varit hemma. Så mamma hade ringt till skolan och lärarna hade sagt att hon skulle prata med eleverna. Och visst det hade de gjort, men det gjorde bara saken värre, efter de pratar med dem blev de ännu surare eftersom lärarna sagt att ifall det skulle hända igen skulle de behöva ringa deras föräldrar. Och då hade de bara slagit henne ännu mer och sagt att de skulle döda henne ifall hon sa något.
Och efter det höll hon tyst, vilket inte var så svårt eftersom hennes mamma åkt på morgonen innan hon gått upp och kom hem efter hon gått och lagt sig. Hon träffade nästan aldrig sin mamma. Så hon behövde inte dölja såren och blåmärkena för henne.
Lärarna såg henne inte, de låtsades i stort sätt att hon inte var där, de ropade upp hennes namn på morgonen men de tilltalade henne nästan aldrig. Vilket hon var nöjd med, eftersom hon helst ville att ingen skulle märka henne, veta om att hon existerade.
När hon blivit äldre och börjat i högstadiet var hon fortfarande mobbad. Ingen pratade med henne, de slog inte längre eller något som tur var, men hon var utfryst, riktigt grovt, ingen pratade med henne och när de väl gjorde det så var det för att kalla henne saker eller be henne dra åt helvete eller att gå och ta livet av sig. När de hade samarbeten var det ingen som ville jobba med henne, och när lärarna delade in dem i grupper så den hon hamnade med pratade inte ens med henne, Utan lät henne göra hela uppgiften och sa sedan till läraren att det var Nadja som var den som inte hade gjort något. Och eftersom Nadja inte vågade säga emot så trodde lärarna på dem.
I nian började det en ny tjej i deras klass, som blev satt bredvid Nadja och hon började prata med Nadja, första gången på länge som någon pratat med henne i skolan utan tvång, och hon frågade Nadja vad hon hette och ifall det var en bra skola. Och Nadja hade inte vetat vad hon skulle svara, men precis då ringde det ut, och hon och den nya tjejen reste sig upp och gick ut, men då kom de andra från klassen och sa till henne att Nadja var ett äckel, att hon smittades, och en massa andra saker som fick tjejen att följa med dem och struntade i Nadja. Hon blev en av de som ropade saker efter henne i korridoren efter henne.
Hon visste att det inte var någon som ville ha henne. Att hon inte betydde något för någon. Hon kunde ingenting, hon var inte bra på något.
Så hon var säker, säker på vad hon skulle göra, hon var säker på att hon skulle göra det, det var därför som hon stod här. Beredd på att falla, hennes armar blödde, hon hade skurit upp dem, och nu droppade det ner för hennes händer och ut över kanten från bron. Hennes ansikte rann också, från blod och tårar. Hon visste inte riktigt varför hon grät, kanske för att det var härligt att få ett slut på allt. Kanske för att hon visste att ingen skulle bry sig att hon var borta. Att hon visste att ingen skulle märka att hon var borta.
Hon undrade hur det skulle bli i skolan dagen efter, när hon inte satt på sin vanliga plats längst ner i klassrummet. Ifall någon skulle fundera lite snabbt på att hon inte var där, ifall någon ens skulle reflektera över att det var tomt där.
Kanske de bara skulle tänka att det var skönt att slippa henne. Eller att de blev ledsna över att inte ha någon att underhålla sig med.
Hon visste inte, var inte ens säker på att hon ville veta. Ändå funderade hon på det. Hon undrade även vad hennes mamma skulle tänka. Hur lång tid det skulle ta innan hon märkte att Nadja var borta. Om hon ens skulle märka det. Och om hon skulle göra det, ifall hon skulle berätta det för Nadjas pappa, eller ifall hon skulle skita i det men fortfarande ta pengarna som hennes pappa skickade till henne varje månad. Hon undrade ifall hennes mamma skulle bli ledsen över det, att hon var borta.
Hon undrade också hur lång tid det skulle ta innan någon hittade henne. Ifall någon skulle hitta henne, hennes kropp kanske skulle åka iväg med strömmen till någonstans långt borta, kanske hon skulle hittas av någon som inte brydde sig om henne. Som vanligt. Som bara skulle låta henne ligga. Det skulle vara det bästa. Det var vad hon ville, att ingen skulle bry sig, då skulle det inte bli någon förändring.
Hon lutade sig lite längre ut för att titta på vattnet, och det kändes som hon skulle trilla så hon tog tag i broräcket, hennes hjärta dunkade snabbare och hon blev rädd.
Helt plötsligt började hon fundera på ifall hon verkligen vågade.
Och då lutade hon sig framåt och föll.

Hur vet man att man förtjänar att leva? När man hela livet fått höra motsatsen, när man aldrig fått höra att man duger till något, fått höra att man borde gå och dö?
Jag vet att jag förtjänade att leva.
Men nu är det försent. Nu har jag redan fallit. Fysiskt har jag redan fallit. Men psykiskt var jag redan så långt ner man kunnat komma.
Att höra att man inte förtjänar att leva, höra det från andra, gör att man själv tror på att man inte gör det. Det gjorde jag. Men samtidigt som jag föll, kom jag på att det stämmer inte, det är inte någon annan som kan bestämma för ifall jag förtjänar att leva. För alla människor gör det. Alla förtjänar att leva…

Det här med popcorn är väldigt intressant, alltså micropopcorn. Liksom det är ju olika på alla micros, inga har ju likadan värme. Och på popcornpåsen står det ju rekomenderad tid, oftast från en minut till tre. Och man måste ju verkligen testa sig fram för att hitta rätt värme. Och dessutom så är det ju olika med olika popcorn. Mycket ointressant för folk som inte är trötta, men väldigt intressant för de som är det...

Och andra saker.

Christoffer och jag ska försöka igen. Denna gången på riktigt. Och jag hoppas verkligen att det kommer att funka. Eftersom att vi älskar varandra. Visst att det kommer att finnas bra stunder och dåliga. Men det är ju så det är. Annars skulle det ju inte funka. Och för de som inte har dåliga stunder, de måste verkligen gå på något, något olagligt.

Men eftersom vi inte gör det så kommer det att gå upp och ner. Men förhoppningsvis inte så långt ner så det inte går att lösa. Utan att det är sådär lite lagom lågt.

Aja ska beställa lite foton på nätet nu. Men bloggar snart igen.

Puss på er, eller något i den stilen :P

//Bim